Vad man inte vet att man inte vet
Året som gått
Idag är det nyårsafton 2023! Jag har nu skrivit inlägg på substack i ett par månader och har hittills skrivit 22 inlägg om alltifrån genetik och psykiatrisk diagnostik till dödshjälp. Min ambition är att skriva inlägg när jag ändå läst något för egen del och på så sätt dela med mig av vad jag lärt mig och även för mitt framtida minnes skull. Det verkar som att detta uppskattas då flera kollegor och studenter uppenbarligen läser inläggen. Initialt var jag osäker på vilken målgruppen var, men nu tror jag att jag landat i att det är en så kallad bildad allmänhet. Framtiden får utvisa hur aktiv jag lyckas vara nästa år.
Sanningsbegrepp
Jag tänkte avsluta året med en liten resonerande text om sanning i relation till hjärnan och psyket. Ofta när man talar om psykiska sjukdomar, eller ännu mer det mer lindriga psykisk ohälsa, undrar folk vad det beror på. Man vill vet varför det blivit på ett visst sätt. Att skapa sig en berättelse om sitt liv är en del av vårt narrativa jag och essentiellt för god psykisk hälsa enligt min mening. Kanske vill man förklara sina återkommande misslyckanden under skolgången med en ADHD-diagnos, sina brustna relationer med ett personlighetssyndrom eller svårigheter att behålla vänner med trauma under uppväxten. Att få en diagnos kan ge en ökad förståelse för sitt mående och lägga grunden för att må bättre. Med en tydlig ADHD kan man få stöd i skolan och läkemedel som förbättrar ens koncentrationsförmåga. Med det sagt är man ju inte sin diagnos! Att bara kalla ett visst beteende eller tankemönster för något utan att förändra något är meningslöst. Du är deprimerad för att du är ledsen och har tappat intresse för omvärlden.
Idag är det, särskilt på sociala medier, populärt att dra detta till sin spets. Man vill förklara hur man går eller sover till att man har ADHD eller att man har ont i magen till traumatiska händelser under barndomen. Traumat behöver inte ens vara särskilt omfattande utan kanske mer handla om att man inte haft en optimal barndom. Frågan är dock vem som haft det. Om det är något vi vet är det att människan är ett oerhört adaptivt djur. Vi har lyckats sprida oss till jordens alla världsdelar och lever idag på ett helt annat sätt än när vi utvecklades. Så länge ens uppväxt inte är helt förfärlig kommer den troligen vara tillräckligt bra. Vi människor är motståndskraftiga!
I den eviga debatten mellan förespråkarna för kognitiv beteendeterapi (KBT) och psykodynamisk terapi (PDT) och för den delen psykofarmakologi, diskuterar man ofta om vad som är den verkliga orsaken till en människas mående. KBT och läkemedel anklagas för att vara allt för ytligt och symptomfokuserat, men andra menar att PDT är alltför diffust och inte ger vägledning i vardagen. Här tycker jag man kan anlägga ett pragmatiskt förhållningssätt: fungerar det så är det sant. Om en viss behandling med vissa premisser leder till bättre mående (hos individ men även i kliniska studier) kan man säga att premisserna är sanna i någon mening. Gäller det SSRI betyder det att serotonin är inblandat i depression och gäller det KBT betyder det att inadekvat inlärning och tankar lett till passivitet. Behandlingarna påverkar detta och leder till förbättring. Detsamma gäller i så fall för PDT, där en dysfunktionell anknytning under uppväxten kanske gjort att personen i fråga får en svag självkänsla och tar på sig alla motgångar i livet som vore de orsakade av hen.
Hjärnan som simulator
En annan viktig fråga är hur hjärnan fungerar. Många har den något naiva bilden att hjärnan, tillsammans med sinnesorganen, fungerar som en form av detektor. Med vår syn ser vi världen som den är, med vår hörsel som den låter och vore vi bara tillräckligt rationella skulle vi kunna redogöra för den sanna omvärlden. Problemet är att detta inte stämmer! Det räcker bara att se svårigheten med vittnesförhör. Människor tror att de minns, men det de i själva verket gör är att minnas sin modifierade bild av verkligheten. Enkelt sätt kan man säga att hjärnan (eller vi) hela tiden simulerar omvärlden och jämför det den förväntar sig med det den får in som information. Det här kan man se med en mängd olika visuella trick, där hjärnan fyller i saknad information (tänk på blinda fläcken i ögat).
Ett annat vanligt exempel är när den oroligen själen känner hur hjärtat bultar efter att ha skyndat till bussen och väl på bussen får tankar om att hen ska få en panikattack. Denna tolkning av introspektion leder till mer oro som i sin tur leder till mer hjärtklappning. Och så är spiralen igång. Här kan man effektivt bryta in med psykoterapi (KBT) eller för den delen SSRI. Båda dessa är väldigt effektiva vid paniksyndrom.
There are unknown unknowns
Som Donald Rumsfeld sa angående bevis om massförstörelsevapen i Irak finns det saker som vi inte vet att vi inte vet. Den mänskliga hjärnan är fortfarande ett mysterium. Vi har lärt oss enormt mycket framförallt de senaste 50 åren, men hur den egentligen fungerar är fortfarande okänt. Forskning om medvetandet är ännu i sin linda och frågan som allt handlar om kvarstår: kan hjärnan förstå sig själv?
Gott nytt år!