Psykedelika som läkemedel 1

I detta avsnitt tänkte jag skriva om psykedelika i allmänhet och som läkemedel i synnerhet. Det kan nog inte undgått någon att vi är inne i en hype just nu. Gemene man (kanske särskilt IT-miljardärer och de med förkärlek för Kalifornien) talar varmt om hur psykedeliska substanser förändrat deras liv och även i seriösa sammanhang skrivs det mycket om revolutionerande antidepressiva behandlingar. Som forskare och läkare i psykiatrin väcker detta så klart intresse! Jag är särskilt intresserad av om det finns nya potentialla läkemedelskandidater och vad det i så fall säger om hjärnans funktion i relation till exempelvis depression. Här är en kort bok om ämnet av professor David Nutt.

Vad är psykedelika?

Man brukar definiera psykedelika som substanser som är sinnesförstärkande och sinnesöppnande. Ibland, men inte alltid, ger de hallucinationer. Det finns dels naturliga (psilocybin, ayahuasca, meskalin etc.) och dels syntetiska substanser (LSD etc.). Ketamin räknas ibland in även om den framförallt ger en form av dissociation (overklighetskänsla). Samma sak med empatogenen (ger en känsla av samhörighet) MDMA och cannabis. De naturligt förekommande preparaten har intagits av urbefolkningar sedan lång tid tillbaka, särskilt i olika religiösa sammanhang. Sedermera har substanserna även tagits upp som en del av västerländsk subkultur, men då mest använts i rekrationellt syfte. Dock fanns flertalet rapporter om hur substanserna hjälpt människor med depressioner och andra psykiska besvär. Dessa studier höll dock inte den standard som man förväntar sig idag. Sedan 1971 ingår de flesta psykedeliska substanser i klassen av substanser som enligt FN kan skada men inte har någon medicinsk användning. I samband med detta försvann mycket av användningen och även forskningen på substanserna.

Hur fungerar de farmakologiskt?

De klassiska psykedelika verkar primärt på olika serotoninreceptorer (5-HT1A/2A/2C). Serotonin är en transmittorsubstans som syntetiseras djupt i hjärnstammen och frisläpps i synapser över stora delen av hjärnan. Här ser man molekylstukturen och även varför den också kallas 5-hydroxytryptamin, då den har en OH-grupp på femte kolet.

Det är på återupptagstransportörerna av serotonin som de vanligaste antidepressiva läkemedlen verkar (SSRI, selective serotonin reuptake inhibitor). Intressant nog liknar många av substanserna varandra rent kemiskt och även serotonin. Se psilocin nedan (den aktiva metaboliten av psilocybin).

Hur psykedelika har sin effekt är inte helt klarlagt, men troligen går den via aktivering av serotoninreceptorer (som är en stor familj) och därmed aktivering av hjärnbarken via thalamus (en relästation i hjärnan). För den som vill veta mer om neurobiologiska mekanismer finns här en bra review-artikel.

Magiska svampar

Psilocybin är en av de mer välkända substanserna och hittas naturligt i flertalet svampar. Man tror att psilocybin intagits i många hundra år, men det var först under 1900-talet som kemisten Albert Hoffman kartlade substansens kemiska struktur från svampen Psilocybe mexicana. Det var även Hoffman som syntetiserade och beskrev effekten av LSD.

Effekten av psiloocybin skiljer sig åt mellan användare men anses bero på miljö och den sinnesstämning man är i. Detta är något som kallas set and setting är något som man försöker kontrollera vid kliniska studier. Psykologen och författaren Timothy Leary undersökte olika effekter av psilocybin, bland annat på Harvard under 1960-talet.

Generellt sett anses psilocybin inte särskilt farligt eller vanebildande. Nedan kan man se en graf över dels hur pass lätt beroende man blir och dels hur hög en dödlig dos är relativt en vanlig använd dos (Wikipedia).

Som synes är både LSD och psilocybin längst nere till vänster, vilket ska tolkas som att beroendepotentialen är låg och likaså den aktiva dosen relativt dödlig dos. Heroin är i motsatta hörnet. Trots detta är naturligtvis inte psilocybin eller andra psykedelika helt ofarliga. De har starka effekter på hjärnan och även delvis på resten av kroppen. En del användare beskriver panikattacker och hos dem med bipolär sjukdom eller psykossjukdom finns risk för mani eller psykos.

I nästkommande texter tänkte jag dyka ner djupare i farmakodynamik och kliniska studier. Välkomna åter!