I veckan åkte jag med ST-kollegiet från Sahlgrenska Universitetssjukhuset till Gent i Belgien för att besöka dels en psykiatrisk klinik och dels en mottagning/frivillighetsorganisation (Vonkel) som handlägger önskemål om dödshjälp. Med på resan följde även Mikael Sandlund, senior professor i psykiatri och aktiv i SMER (Statens Medicinetiska Råd). I Belgien är dödshjälp lagligt sedan 2002, både för somatiska och psykiatriska sjukdomar. Även innan dess utfördes eutanasi vilket man såg mellan fingrarna för. De mest välkända fallen rör patienter med exempelvis ALS eller andra neurodegenerativa sjukdomar som önskar avsluta sitt liv. I Sverige, där dödshjälp inte är lagligt, blev detta aktuellt under 2020 då en ALS-patient fick hjälp av den svenska läkaren Staffan Bergström. Patienten hade initialt tänkt åka till en klinik i Schweiz, men pga pandemin blev det inställt. Bergström blev pga detta av med sin läkarlegitimation. I Sverige är det inte olagligt att hjälpa någon att ta sitt liv, varför läkaren inte blev åtalad. Däremot blev det anmält till IVO varefter han blev deslegitimerad.
Definitioner
Det är viktigt att använda rätt begrepp, då det är skillnad på hur dödshjälp ges.
•Dödshjälp – en insats som ges efter ett uttryckligt önskemål från patienten där avsikten är att insatsen ska orsaka patientens död.
Dödshjälp delas sedan upp i:
1) Eutanasi – dödshjälp som sker genom att någon annan än patienten utför den avgörande handling som leder till patientens död.
2) Assisterat döende – dödshjälp där patienten själv utför den avgörande handlingen.
Vad jag förstår är eutanasi inte tillåtet i exempelvis Schweiz, men däremot i Beneluxländerna. Staffan Bergström utförde således inte eutanasi, vilket i praktiken motsvarar mord i Sverige.
Vad gäller i Belgien?
Sedan 2002 gäller enligt lag i Belgien att läkare (vilken specialitet som helst) ej begår brott om de hjälper en patient att dö förutsatt att flera villkor är uppfyllda. Dessa är följande:
•Patienten måste vara legalt kompetent som upprepat önskar dödshjälp (dvs ej dement, psykotisk eller alltför ung). En mogen 16-åring kan godkännas med föräldrars kännedom, men vid lägre åldrar krävs samtycke av båda föräldrar och barn. Detta är inte aktuellt för psykiatriska tillstånd.
•Patienten ska lida av ett icke-behandlingsbart och outhärdligt tillstånd som kan men inte måste vara terminalt. Icke-behandlingsbart innebär också att man provat gängse behandling av rimlig mängd utan tillräcklig effekt.
•Om sjukdomen inte är terminal, måste en andra läkare också godkänna önskemålet. Där kan antingen en organspecialist (neurolog vid ALS etc.) eller en psykiater lämna sitt utlåtande.
Av detta följer att även de som lider av psykiatriska sjukdomar kan önska eutanasi. Då krävs således ett godkännande från två läkare, varav en måste vara psykiater, samt av den läkare som utför handlingen.
Initialt var intresset för eutanasi på psykiatrisk indikation lågt och inget som den ordinarie vården erbjöd. Idag är eutanasi vid terminala sjukdomar helt accepterat i Belgien och utförs ofta av distriktsläkare. Dock är det fortsatt klart mer ovanligt på psykiatrisk indikation och också mycket svårare att få till. Det var av den anledningen som Vonkel grundades i samband med att en patient donerade pengar och även godkändes för eutanasi. Dock blev nyligen en av den mest namnkunniga (Lieve Thienpont) psykiatrikerna i Belgien som utreder eutanasiförfrågningar åtalad och sedan friad. Detta gjorde att många läkare drar sig för att ägna sig åt psykiatrisk eutanasi och istället hänvisar patienter till Vonkel.
Vad tycker man i Sverige?
I Sverige är dödshjälp olagligt och man har åtminstonde fram tills nu inte velat utreda frågan. Generellt sett är allmänheten mer positivt intställd till dödshjälp än läkarprofessionen. I en studie från 2021 undersökte man svenska läkares inställning till frågan. Man tillfrågade 250 läkare varar ca 60 % svarade. Av hela gruppen var 47 % positiva, vilket är en ökning från 35 % när man gjorde liknande undersökning 2007.
Detta var en första introducerade text om dödshjälp. Inom kort kommer jag skriva mer om hur jag upplevde besöket i Belgien.
Mötte en holländsk ST för några år sedan som menade att även deras system möjliggjorde för samtal med svårt sjuka patienter med en dödsönskan på ett annat sätt. Av typen: "OK jag förstår att du verkligen vill dö, och jag kan till och med hjälpa dig med det, men kan vi först göra allt vad vi kan för att behandla detta tillstånd bättre?"
Undrar om det är så det blir?
Men ser fram emot att läsa om ämnet mer! Relaterat men ej samma fråga anser jag det märkligt att vi som enda specialitet ej har uttalade palliativa vårdinsatser.