Det sitter i huvudet 3 (eller om nätverk)
I de två föregående inläggen har jag skrivit om funktionella tillstånd både hos individer och hos grupper. I föregående del 2 beskrev jag bland annat Havanna-syndromet, där mycket talar för att det inte rört sig om attack från främmande makt utan istället psykogent tillstånd som spridits inom sociala nätverk. I det här avsnittet tänkte jag gå närmare in på hur sociala nätverk ser ut i allmänhet och vad som underlättar spridning av nya idéer. Dels kommer jag gå igenom basal grafteori och sedan lite mer om en ny artikel som dragit nytta av social smitta för att sprida en intervention i ett fattigt område.
Det började i Königsberg
Man kan använda sig av nätverk eller grafer som en abstraktion av olika relationer. Säg att man vill beskriva ett socialt nätverk där man representerar varje person som en nod och varje relation som en kant. Graden för en nod är antalet vänner som just den personen har. Avståndet mellan två noder är då antalet kanter man behöver passera. Man brukar också tala om kluster där man mäter hur många av en nods grannar som också är grannar med varandra. Alla dessa egenskaper påverkar hur information sprids i nätverket och hur pass robusta de är mot att olika noder slås ut. Den schweiziska matematikern Leonhard Euler var tidigt intresserad av grafer, vilket exemplifieras i problemet hur man bäst tar sig runt i staden Königsberg (idag Kaliningrad) med dess sju broar. Staden ligger på två öar och problemet gällde att ta sig runt genom att endast passera varje bro en gång. Euler utvecklade grafteoretiska koncept och visade att detta problem inte har någon lösning!
Nätverk var något som jag var intresserad av som doktorand då jag studerade omogna nervceller under utveckling och hur de kommunicerar med varandra. Genom att mäta aktiviteten i varje cell och sedan parvis jämföra hur lika de var mellan celler kan man bygga upp ett funktionell nätverk. Sedan använde jag mig av grafteoretiska metoder för att karaktärisera nätverken som konstruerades. Vi visade att omogna nervceller bildar nätverk med två övergripande egenskaper: småvärld och skalfrihet (läs mer här).
Att ett nätverk är skalfritt betyder att det inte finns en typisk skala på hur många grannar en viss nod har (se C jämfört med D i figuren nedan). Skulle man plotta fördelningen av antalet grannar skulle den ha en svans mot att vissa noder har oproportionerligt många grannar (särskilt i logaritmisk skala som i C och D nedan). Dessa kallas även hubbar.
Modellen för hur skalfria nätverk bildas är utvecklad av Barabási och Albert (läs här). Den handlar kortfattat om att när ett nätverk växer är det det inte jämlikt fördelat hur nya noder kopplar in sig till de redan existerande. Genom att låta sannolikheten vara proportionerlig mot antal existerande grannar får de med många grannar ännu fler. Detta kallas ibland rich get richer. I ett skalfritt nätverk har hubbar stor betydelse då de kopplar ihop många olika delar i ett nätverk. Ett exempel kan vara en influencer i sociala medier eller en stor flygplats i världens nätverk av flygförbindelser. Ett sådant nätverk är även robust mot att slumpmässiga noder slås ut.
Vad gäller småvärldsnätverk handlar det om att de både har genomsnittligt korta vägar mellan noder och hög klustertäthet (låg lamba och hög sigma i figuren ovan till vänster, röda kvadranten). Watts och Strogatz visade vilka egenskaper dessa nätverk har och hur de kan skapas. Ett exempel är även här sociala nätverk där det visar sig att det genomsnittliga avståndet mellan två personer i världen är kortare än vad man tror. Din väns vän känner någon som är vän med Bill Gates.
Vänskapsparadoxen
Om du frågar människor hur många vänner de har och hur många vänner deras vänner har visar det sig i genomsnitt att vännerna har fler vänner än de själva. Detta visade sig vara en matematisk egenskap hos nätverk som dock kan upplevas icke-intuitiv (se artikel här). En fördel med sådana sociala nätverk är att man mer effektivt kan nå ut till större grupper. Säg att man vill ge en viss information och vill nå så många som möjligt, eller snarare tillräckligt många. Det finns olika sätt att göra detta:
Ett säkert men dyrt sätt är att kontakta alla.
Ett annat är att slumpmässigt nå ut till en viss andel av gruppen.
Ett tredje sätt är att nå ut till hubbar.
Problemet med nummer tre är att man sällan vet vilka som är hubbar. Ett smart alternativ är då att fråga en slumvis andel människor om deras vänner istället. Detta är något som utnyttjas i en alldeles färsk studie i Science. Där ville man testa hur man bäst når ut med en utbildningsinsats till fattiga samhällen i Honduras. Man resonerade att genom att använda denna metod skulle man maximera den sociala smittan och därmed få bättre spridning av utbildningsinsatsen. Då man arbetade med ett stort antal avlägset belägna byar kunde man randomisera hur man kontaktade folk: antingen slumpmässigt eller via vänner. Därefter undersökte man ett antal utfall för att se om en viss insats nådde fler med den ena eller den andra metoden. Författarna sammanfattar det som:
We find that a meaningful improvement in maternal and child health outcomes can be achieved by deploying friendship-nomination targeting with an educational intervention of the kind that is typical of public health and development economics practice. This effect manifests a threshold, however, which in turn varies by outcome, which means that different fractions of seeds needed to be used for different outcomes of interest, depending on how hard the outcome is to modify in the first place or depending on whether a change in knowledge, attitudes, or practices is the objective.
Sammanfattning
I detta inlägg har jag beskrivit hur sociala nätverk kan ses som vägar att nå ut med dels information dels sprida psykogena smittor. Om en viss andel i ett socialt nätverk börjar tro på något eller upplever sig drabbade av något kan detta sprida sig till vänner. I slutet av förra inlägget resonerade jag kring olika kultursjukdomar och hur de kan spridas. Ett relativt färskt exempel är olika former av motoriska tics hos framförallt ungdomar som ökat i USA och England. Detta kan ses som en kultursjukdom eller även funktionellt neurologiskt symptom som spridits särskilt i samband med covid-pandemin då många var isolerade hemma (läs mer här). Det finns exempel på hur personer i sociala medier med stor räckvidd uppvisat motoriska tics vilka sedan spridit sig till andra ungdomar. Mer forskning behövs här för hur vi ska identifiera sådana tillstånd samt bemöta människorna som drabbas av tillståndet på ett respektfullt men evidensbaserat sätt.