Biologisk psykiatri 1

Rational

Som jag beskrivit i genetikavsnittet är flera av de svåra psykiska sjukdomarna starkt ärftliga. Detta inkluderar bipolär sjukdom och schizofreni, men även autism och troligen även svår depression. Här tänker man sig i allmänhet att biologin spelar en stor roll, snarare än psykosociala stressorer eller händelser under uppväxten. Man skulle kunna likna det vid problem med hårdvaran i en dator snarare än mjukvaran. Den senare kunde vara en liknelse för olika personlighetssyndrom. Detta är så klart en förenkling, då även patienter med schizofreni påverkas av omgivningen och personer med personlighetssyndrom troligen har en medfödd sårbarhet som gör en känslig för exempelvis separationer. Ofta talar man om en stress-sårbarhetsmodell, där olika individer är olika känsliga för belastning. Det kan röra sig om en person med hög känslighet för psykosgenombrott som efter en kortare tids sömnbrist hamnar i ett psykotiskt skov. Men vad är mekanismen bakom sårbarhet? Ofta tänker man sig att man har en genetisk uppsättning (tänk hög polygen risk för ett tillstånd) som via oklara mekanismer leder till att hjärnan med större sannolikhet hamnar i ett sjukdomstillstånd. Hur detta går till vet vi inte så mycket om! I några kommande avsnitt tänkte jag beskriva hur man kan forska om detta.

Kliniskt material

Ett uppenbart sätt är att studera patienter med det tillstånd man är intresserad av. Här skulle man kunna undersöka nivåer av olika ämnen i blod eller cerebrospinalvätska, mäta tjockleken på hjärnbarken med hjärnavbildning eller på annat sätt mäta en biologisk variabel och se om den är associerad med sjukdomen. Hittar man en sådan kan den användas som en biomarkör, på samma sätt som troponiner vid hjärtinfarkt. Förutom klinisk nytta kan det även lära oss något om sjukdomens uppkomst och om eventuell behandling. För att göra en lång historia kort har vi inga sådana biomarkörer av värde i dagens psykiatri! Kliniskt använder man sig av olika blodprover och hjärnavbildningar framförallt för att utesluta andra tillstånd. Det kan röra sig om infektiösa eller inflammatoriska tillstånd som syfilis eller SLE (serologi, CRP), epilepsi (EEG), hjärntumörer (DT eller MR), neurodegenerativa tillstånd som Alzheimer etc. (tau, NFL) eller kanske beroendetillstånd (droganalyser, B-PEth).

På gruppnivå finns data på att patienter med schizofreni har större ventriklar i hjärnan än friska kontroller. Likaså har man sett att en del deprimerade patienter har något förhöjda inflammatoriska markörer eller defekt svar vid kortisolbelastning. Detta är dock inget som man kan använda kliniskt för individuella patienter. Dessutom kan man inte göra experiment på människor i allmänhet utan nöja sig med att samla in observationell data. Detta gör att man inte kan veta säkert åt vilket håll kausaliteten går. Är patienten deprimerad för att den har ett inflammatoriskt påslag eller får den ett inflammatoriskt påslag för att den är deprimerad? Likaså kan vi inte följa vad som hände patienter tidigare i livet, exempelvis under hjärnans utveckling i fosterstadiet eller barndomen.

Djurmodeller

Forskare har i alla tider använt sig av olika djurmodeller för att förstå människan. Detta är rimligt rent etiskt, då man menar att människan är etiskt mer värdefull och att vi bör vara relativt säkra på våra hypoteser innan vi testar nya behandlingar på människor. Dessutom delar vi stor del av genomet med andra djur och har många andra likheter vad gäller fysiologi och utveckling. Detta gäller dock inte hjärnan! Människan anses ha den mest utvecklade hjärnan, både rent biologiskt och funktionellt. De flesta djur kan känna ångest och troligen uppleva hopplöshet i någon mån, men det är inte samma sak som att de är deprimerade. Hur en mus skulle kunna ha schizofreni är en ännu svårare fråga. Psykiatriska sjukdomar är helt enkelt mycket mänskliga till sin natur. En stor fördel med djurmodeller är dock att de möjliggör genetiska experiment. Särskilt möss är relativt enkla att modifiera genetiskt på en mängd sätt och man kan då undersöka vilken effekt en viss gen har om den slås av på en viss plats i organismen på en viss tid. Detta är - än så länge - omöjligt i människa.

En väg framåt?

I nästa avsnitt kommer jag skriva om hur man kan använda sig av olika cellmodeller för att förstå biologin bakom psykiska sjukdomar. Jag kommer bland annat skriva om så kallade inducerade pluripotenta stamceller och hur de möjliggör att man kan studera nervceller från en viss individ.