Psykiatrisk diagnostik 3
Vi har i de tidigare inläggen pratat om hur man kan se på psykiatriska diagnoser och särskilt med hjälp av prototyper. Faktum är att det finns ett vedertaget sätt att skatta hur pass prototypal en bipolär patient är. 2005 publicerade Gary Sachs ett så kallat bipolaritetsindex (BIX) och 2015 publicerade Aiken et al. en utvärdering av hur väl det fungerar för att identifiera bipolära patienter.
Bipolärt index
Här nedan kan man se hur man poängsätter hur pass prototypal en patient är. Man går igenom de fem dimensionerna: episodkaraktäristika, sjukdomsdebut, sjukdomsförlopp, behandlingssvar och ärftlighet där var och en ger maximalt 20 poäng. Totalt kan man således få maximalt 100 poäng för den prototypala patienten. Viktigt att notera är att denna skala är framtagen i diskussion mellan erfarna kliniker; den är således inte en objektiv sanning. Därför är den beroende av kontext och exempelvis under sjukdomsförlopp finns en fråga om hur många gånger patienten varit gift eller om man har flera universitetsexamina (sic!). Detta kan tyda på uppvarvning, kanske mer i USA än i Sverige.
Hursomhelst, visar man i artikeln från 2015 att man med en cut off på 50 har en sensitivitet på 0,91 och specificitet på 0,9 när 1903 patienter med misstänkt bipolär sjukdom genomgår en diagnostisk intervju. Sensitiviteten säger att av dem med sann bipolär sjukdom fångar man 91 % och specificiteten att bland dem som inte har bipolär sjukdom friar man 90 %. Beroende på hur vanlig sjukdomen är i en population (troligen vanligare i denna som remitterats för misstänkt bipolaritet) kan man räkna ut det så kallade positiva prediktiva värdet (PPV). PPV är den andel av dem med BIX över 50 som faktiskt har bipolär sjukdom. Om vi väljer en prevalens på 2 % som i populationen får vi ett PPV på 16 %. Om vi däremot tar prevalensen i just denna studiekohort (40,9 %) blir PPV 86 %. Slutsatsen är att BIX är ett bra sätt att skilja bipolära från icke-bipolära i en population där bipolär sjukdom är vanligt från början. Annars riskerar man att fånga en mängd falska positiva.
Och sen då?
Frågan man ställer sig nu är om graden av protypalitet avspeglas i biologi. Är det så att de med mer typisk bipolaritet rent kliniskt även är mer “typiska” rent biologiskt. Detta skulle man kunna undersöka med exempelvis genetiska riskfaktorer för bipolär sjukdom. Mer om detta i nästa brev!