Psykiatrisk diagnostik 2
Prototyper
I förra inlägget introducerade jag diagnostiska prototyper. Mycket har skrivits om detta, bland annat Mats Adler i en fin liten lärobok. Man brukar dela upp prototyperna i fem delar eller dimensioner.
Symptom här och nu.
Sjukdomsförlopp.
Sjukdomsdebut.
Ärftlighet.
Behandlingssvar eller biomarkörer.
Då psykiatriska sjukdomar mycket sällan har några biomarkörer pratar man oftare om behandlingssvar för den femte dimensionen.
Bipolär sjukdom
Låt bipolär sjukdom vara ett exempel.
Den prototypala patienten har en euforisk mani, där hen absolut inte känner sig sjuk. Liver är en dans på rosor och tankarna rusar. Möjligheterna är oändliga och patienten startar ofta många projekt. Episoden kan också vara en depression där man tappar intresse för omgivningen och har sänkt stämningsläge och känner sig ledsen.
Dessförinnan mådde man dock som vanligt och likaså efter den maniska eller depressiva episoden. Typiskt återfår man sin funktion och kan arbeta eller studera. Detta kallas även för fria intervall eller interepisodisk remission.
En vanlig ålder att bli sjuk första gången är i sena tonåren; just då man ska kliva in i vuxenlivet. Man kan så klart blir sjuk tidigare eller senare, men det är inte det mest typiska.
Bipolär sjukdom går i familjer och därför är det vanligt (eller kanske snarare typiskt) att man har en förälder eller syskon med samma sjukdom eller för den delen depression eller schizofreni.
Ger man en typisk bipolär patient behandling med stämningsstabiliserande medicin (man börjar gärna med litium) får man typiskt en mycket god effekt. Patienten insjuknar inte i nya manier eller depressioner och kan leva ett i alla avseenden friskt liv.
Hur man kan använda sig av prototyper
Många psykiatriska sjukdomar har liknande symptom och i varje enskilt fall när man träffar en patient på exempelvis akutmottagningen kan det vara mycket svårt att ställa rätt diagnos. Faktum är att en akut schizofren psykos, drogutlöst mani, bipolär sjukdom eller personlighetsstörning kan se väldigt lika ut. Om man däremot har möjlighet att följa upp patienten (eller kan se bakåt i journalen), får information från anhöriga och har möjlighet att testa en behandling så kommer man mycket närmare sanningen. Tanken är att även om olika tillstånd har stora överlapp så har inte prototyperna det. Lyckas man samla in rätt information så kan man ofta estimera var i det diagnostiska rummet man befinner sig. Ett exempel är att man tar reda på vilken funktionsnivå patienten har över tid. Som vi såg ovan återfår den typiske bipoläre (eller deprimerade) patienten sin funktionsnivå, medan detta inte är fallet vid schizofreni. Här tappar man ofta funktion under sjukdomens första år och klarar kanske inte längre av att fullfölja sina studier eller sköta ett arbete. Således blir den variabeln en tydlig indikator för ett affektivt tillstånd.
Fler exempel
Några andra exempel på hur man kan använda sig av protyper är vad gäller sjukdomsdebut. En patient med neuropsykiatriska tillstånd (t.ex. autism och ADHD) bör ha haft symptom i princip sedan tidiga barndomen. Man kan absolut ha ADHD och diagnosticeras först som vuxen, men symptomen ska ha funnits redan under barndomen. Personlighetssyndrom å andra sidan brukar börjar synas då personligheten befästs någon gång under tonåren. Problem med känslomässig reglering och relationer syns ofta tidigt och varierar ofta med omgivningen. En patient med borderline (även kallat emotionellt instabil personlighetsyndrom) försämras ofta i samband med separationer eller upplevelse av förlust.
Hur kan man använda sig av prototyper i forskning?
En ambition jag har med min egen forskning är att undersöka hur sjukdomar uppkommer rent biologiskt och även att inte endast titta på diagnoser. Som synes överlappar ofta symptom och många patienter har samtidigt flera diagnoser. Däremot kanske det är ett tillstånd i grunden som är själva kärnan. Om vi lyckas forska på just den aspekten och relatera till potentiella biologiska fynd tror jag att vi kan nå närmare en förklaring till hur psykiska sjukdomar uppkommer.