Medvetandet, intentioner och det sociala spelet
I föregående inlägg skrev jag om medvetandet och hur man kan tänka kring var det börjar; att det är som en våg utan tydlig början och slut. Vi vet själva att vi finns och att våra egna tankar är på riktigt. På så sätt är medvetandet något fattbart och konkret. Detta konstaterade redan René Descartes: cogito ergo sum (Jag tänker, alltså finns jag). I en värld där man inte a priori kan ta något för givet, är det till slut de egna tankarna som är det enda vi kan vara säkra på.
Theory of mind och empati
Vi tror även att våra medmänniskor har ett medvetande och med hjälp av vår empati och det som kallas “theory of mind“ kan vi ana något om vad de upplever. Denna förmåga utvecklas hos barn först kring 4–5 års ålder och mognar upp i tonåren, parallellt med utvecklingen av prefrontalkortex (se t.ex. här en PET-studie hos vuxna där även cerebellum aktiveras). Samma förmåga finns även fylogenetiskt: vissa arter – som primater och andra mer utvecklade däggdjur – visar tecken på att förstå andra individers intentioner.
Den nu bortgånge filosofen Daniel Dennett skrev om det som han kallade “intentional stance”; en inställning där man för resonemangets skull antar att ett objekt eller individ har intention och vilja. Vi vet ju aldrig säkert om det finns en intention bakom, men rent pragmatiskt hjälper det oss att förutse framtiden. Säg att man har en robotdammsugare hemma som undviker att köra över strumpor; är det för att dammsugaren “vet” att det är dumt eller för att den är programmerad så? Samma sak gäller med djur, för hur kan vi veta vad djur egentligen tänker? Vi kan observera hur de beter sig och hur de modifierar sitt beteende efter omvärlden och möjligen efter hur vi agerar. Alla som varit nära hundar vet hur de kan lära sig nya saker och på något sätt märka när deras husse eller matte inte är som vanligt. (Jag som kattägare tror mig märka att min katt nog förstår en hel del av mina intentioner, men att hon väljer att strunta i det).
Det sociala spelet
Bland människor är denna sociala intelligens något vi tar för givet och dessutom i flera led. När den fallerar märks det ofta tydligt och leder till problem i privat- och arbetsliv.
Jag tror att du är irriterad för att du tror att jag inte bryr mig om dig längre.
är något många i en relation tänkt eller upplevt. Vi kan alltså inte bara sätta oss in i andras tankar och känslor, utan också förstå hur de beror på ytterligare faktorer. Detta är avgörande för det sociala spelet: vem kan jag lita på? Vem har högst status? Att hålla reda på alla interpersonella relationer i en grupp är en oerhört komplex uppgift!
Kanske är det sociala spelet och människans språk det som gjort oss till härskare över jorden och något som möjliggjorts och skett parallellt med neokortex expansion i den mänskliga hjärnan. Detta undersöktes empiriskt av exempelvis den brittiske forskaren Robin Dunbar. I en studie undersökte han hur storleken på neokortex i primater (i relation till resten av hjärnan) korrelerar med genomsnittliga storleken på en grupp av individer för olika arter. Genom detta trick slipper man mäta individernas sociala intelligens - vad nu det är - direkt utan antar istället att gruppstorleken är proportionerlig mot den.
Som ses i figuren ovan från artikeln är det ett klart linjärt samband mellan storleken av neokortex och logaritmen av gruppstorlek. Det finns såklart många komplikationer med detta - förutom att det är en ren korrelation - men det är ändå ett slående starkt samband. De tre trianglarna motsvarar hominiderna människa, gorilla och chimpans. En tolkning som förs fram i artikeln av Dunbar är att antalet neuron i neocortex sätter en övre gräns på hur många individer en social grupp kan bestå av utan att den faller samman. I en allt för stor grupp klarar man inte av att hålla reda på de interindividuella relationerna, vilket är något som är oerhört komplext och krävande rent beräkningsmässigt. I det sammanhanget är det något svindlande att tänka på hur internet och sociala medier tänjt dessa gränser och vilka möjliga effekter det har på oss människor.
Känslan av att vara medveten
Det är alltså så att vi tolkar andra invidiver och objekt som intentionella eller medvetna beroende på hur de agerar. Djur antas bete sig på ett visst sätt för att de är onda eller goda och inte för att de är evolutionärt utvecklade till det. Till och med stora språkmodeller som ChatGPT ses som korkade när de inte förstår vad vi vill ha för svar! Men om en stor språkmodell är så pass avancerad att den ger rimliga svar som gör att vi tvekar om det sitter en människa bakom, finns det då något sätt att ta reda på om det faktiskt gör det? Detta funderade den brittiske datavetaren Alan Turing på och resonerade kring i sin klassiska artikel från 1950: Computing machinery and intelligence. Istället för att svara på frågan huruvida maskiner kan tänka gör han ett försök att operationalisera tänkande. Han föreslår ett “imitation game“, där man ställer ett antal frågor för att se om maskinen kan imitera en medveten varelse. Turing själv trodde nog att en maskin kunde vara intelligent utifrån vilka svar den ger.
Andra tänkare, som John Searle, har ifrågasatt den slutsatsen och gett exempel som det kinesiska rummet. En person utan kunskaper i kinesiska sitter i ett rum med ordböcker och regler och kan på så sätt ge syntaktiskt korrekta svar på kinesiska frågor – utan att förstå språket. Personen utanför rummet skulle ändå tro att han kan kinesiska. Slutsatsen: syntaktisk bearbetning är inte detsamma som semantisk förståelse.
Det finns alltså något i fenomentet medvetande som inte fångas av en syntaktisk papegoja. Det är känslan av att uppleva något; att vara kär, att känna sig hungrig eller besviken. Det är detta som filosofen David Chalmers kallade “the hard problem“: varför har människor (och troligen andra djur) subjektiva upplevelser (qualia)? Dennett å sin sida menar att qualia är ett meningslöst begrepp och förespråkar en funktionalistisk syn: det är funktionerna, inte substratet, som är avgörande. Medvetande kan därför i princip realiseras i mjukvara, inte bara i biologiska hjärnor.