Dagar kommer och går i våra liv

Jag vill inte missa en dag

Jag vaknade som vanligt före sex på morgonen. Hoppade upp ur sängen, duschade och åt frukost. Medan jag åt flingorna tittade jag igenom schemat för dagens föreläsningar. Om jag skippade en om maskininlärning hann jag med en annan som jag läste parallellt. I takten jag läste skulle jag ta examen på rekordtid. Innan jag lämnade studentlägenheten skickade jag några sms till ett par möjliga dejter, valde kläder för dagen och musik som passade. Kvällen innan hade jag lyssnat igenom en ny skiva. Hade känt hur takten pulserade i bröstet och hur glädjen liksom fick vingar. Jag ville uppleva allt! Om du hört om kor som släpps ut för första gången på våren är du en bit på vägen. Kvällen innan hade jag lagt mig efter midnatt, fantiserandes om framtida upplevelser och framgångar. Jag ville se savannen i Afrika. Jag ville smaka allt på lokala matbutiken. Uppleva kärlek. Få utlopp för min begåvning. Bara det senaste månaderna hade jag varit på fler konserter än någonsin förr. Skorna var lite trånga, men det gjorde inget för de var just den stilen av tygskor från England som jag letat efter. Och förresten kändes liksom hela livet som trångt. Att jag ville mer än vad jag fick plats med.

Sedan en tid tillbaka gick jag ofta upp tidigt på morgonen och sprang en runda i skogen utanför. Ofta var det ännu mörkt, men när jag väl nådde backen i mitten kunde jag se solen gå upp. Det var kallt och jag hade inte mer än ett slitet poplinställ från lumpen på mig. Men jag struntade i kylan, för det var jag och soluppgången och tankarna på dagens upplevelser. För jag var äntligen frisk, fri från lidande och vågade möta världen. Eller; var det inte världen som ville möta mig? Jag kände hur jag hade något särskilt som andra gillade. Var jag inte bättre än de flesta andra? Jag skaffade fler vänner, hade inte längre samma behov av stöd från mina föräldrar. Berättade om det jag gjorde och planerade. I sommar bär det av till Afrika. Sen till festival. Pengar var inget problem och inte heller hade jag någon oro för om jag åter fick ett skov i min sjukdom.

Ta det försiktigt sa mamma. Du är inte riktigt lik dig själv. Är allt bra?

JA! Jag hade nog aldrig mått bättre. Studierna gick bra, eller snarare utmärkt. Jag tränade, träffade vänner, gick på dejt och fester på universitetet. Det kändes angeläget att ta igen de senaste årens novemberväder.

Jag vill att dagen ska ta slut

Månader hade gått. Jag åt lunch med kursare innan eftermiddagens föreläsningar. Samtalen pågick men jag var någon annanstans. Blicken mot horisonten men inte fokuserad på något särskilt. Maten smakade inte särdeles. Tidigare kändes det som om jag alltid var för tidig till bussen och fick otåligt vänta. Nu hade den alltid gått och det var den sista avgången. Alla hade åkt hem och lämnat mig ensam. Men det var mitt eget fel. Varför skulle någon vilja ta hand om en gammal trasig singelhandske? Om jag tidigare kände mig otålig på att ta mig an dagen ville jag nu att den skulle ta slut så jag fick lägga mig för att sova igen. Helst ville jag sova bort hela dagen och livet. Hur hade det blivit så här? Tankarna malde i huvudet. Nog hade jag känt mig nere innan studenten och kanske längre än så. Det kanske var så mitt liv var och skulle vara. En mörk sörja jag inte kunde fly.

Mitt liv var ett problem jag inte kunde lösa. Ofta kändes det som om något tryckte över bröstet och när jag åkte buss kände jag mig så rastös att det kliade innanför bröstbenet och som att luften inte räckte till. Duh-dunk, duh-dunk. Hjärtat klappade så det vibrerade. Ofta funderade jag på hur jag kunde komma undan, fly ifrån allt lidande. Gick över en bro och tittade över räcket. Googlade efter lösningar. Samtidigt var jag rädd. Så rädd att såra andra och göra mig själv fysiskt illa.

Det kommer alltid en ny dag

Så gick skymningen över i natt och jag klarade det inte längre. Men då fanns det människor omkring mig, främlingar och nära, som räckte en hand och tog min i sin. Även om jag själv nog inte tyckte jag var värd att hjälpa höll andra inte med. Det var vår och nätterna blev kortare för varje dag som gick. När jag som mest fruktade mörkret såg jag ljuset i fjärran. Gryningen kom och med den all fågelsång som hör våren till. Kanske orkar jag en dag till? Ett steg i taget och en fot framför den andra så kommer jag framåt. Detta är också ett liv, men det ska levas.